Fisket

Carl Larsson skriver: ”Det är obeskrifligt otäckt att i kalla, regndisiga vårmornar klifva upp vid femtiden – hvar dag! – ur sin goda säng för att ro öfver till Bullerholmsviken och vittja näten. Vattnet är isigt och
kallt, alldeles fasansfullt kallt. De arma fiskkräken ha under natten trasslat in sig på det omöjligaste sätt och taga hvar sina evigheter för att lirkas loss. … Fy, hvilket djurplågeri på både gäddan och mig! Åter
en vindil, och ökan, jag och ryssja flyga öfver viken in i björkdungen bland ris och grenar… Ni böra veta att det är hög vårflod. … Jag ger alltihop tusan. … Jag ror hem … Jag bör nämna, att sedan var det Johan eller pojkarna som fått sköta om fisket. Men en vår skötte jag det själf, och det är en bedrift på hvilken jag vill påkalla fosterlandets uppmärksamhet.”